Tuff tuff tuff..

Arbetet tutar som sagt vidare, varje dag - som ett envist ånglok :)
Även fast det är lite tyst på bloggen.

Vide hittade Hem

Tålmodiga Vide som jag tidigare berättat om var igår på återbesök hos veterinären. Öronen är fortfarande inte bra. De tog prover som de ska skicka iväg. Svaret kommer om tio dagar och då får man också reda på vad för slags behandling han ska ha för att fortast möjligt bli kry.. Innan har han fått vetrimoxin och canuaral som behandling. Under dessa tio dagar fram till provsvaren kommer ska han få sina öron rensade en gång per dag.

Vide, lille gubben som stormade in i mångas hjärtan den där dagen då jag för första gången berättade (hittekatter.ifokus) om hur han låg bakom spåret i buskarna - har blivit adopterad. Ren lycka invaderade hjärtat när jag i Stockholm fick reda på att han var välkommen att stanna för gott hos sin "karantänsfamilj". Vilken lycka för Vide. Att det dessutom är där han vistats den senaste tiden, hos denna alldeles underbara familj, det gör en hopplöst glad. Ju färre flyttar för en kisse, desto skönare dessutom. Och när man såg hur Vide trivdes där, från allra första sekund.. då kändes det med en gång så rätt. Att de alla trivs så fint med varandra är härligt. När adoptionskontrakten skrevs på igår och vi satt och fikade, då klev Vide upp i knäet på sin matte och kurrade och strök sig.. som om han saligt spann: "min matte, bara min matte, min alldeles egna matte och husse, min alldeles egna familj. Äntligen någon som älskar mig och som jag kan älska tillbaka. Äntligen hittade jag Hem. Äntligen fann vi varandra". Sedan klev han efter en stund ner i sin mysiga bädd (som matte sytt) i soffan och putsade sig.

Djurens hjälte

..finns det en utmärkelse som heter. Man kan läsa mer på Agria Djurförsäkrings hemsida. I år fick lilla jag detta pris och med det den fina äran samt 25 ooo kronor. Prissumman kommer oavkortat att gå till det fortsatta arbetet med de hemlösa katterna. Jag är djupt tacksam över det som hänt, särskilt tacksam är jag över nomineringen. Min gode vän Elsie-Marie som också har ett hjärta som klappar varmt för de utsatta djuren är en av de personer som följt kustkatternas kamp och som också hela tiden stöttat; inte bara mig utan många andra runt om i landet. Det var därför extra kul att kunna åka upp till Stockholm och få träffa henne i verkligheten igen (har varit uppe tidigare och lämnat en kattfamilj som de varit med om att rädda livet på). Vi hade det väldigt trevligt i Globen! Det var ett mycket fint ordnat arrangemang av Agria. På scen fick jag ta emot ett diplom och blommor medans speakerns röst skar genom luften. Kände hur kinderna blev röda som pioner och minns inte riktigt vad som hände däruppe :) I dagarna skickar de ner en specialgjord fleeceväst också. Kan vara gott att ha på sig under de kallare vinterdagarna som nu verkar ha kommit för att stanna.

Gamlingar och dräktiga

Jag har haft mycket att göra och datortiden blir begränsad.. Är mycket ute i "fält". För närvarande är det främst två äldre hanar som håller till på ett stökigt spårvägsområde som jag är engagerad i. Försöker även lokalisera den kattfamilj som ska finnas centralt i Göteborg, i ett mycket olämpligt område vid Backaplan. Nu har jag dessvärre inga hem som kan ta emot - det är alltid svårt att finna hem som är trygga, seriösa och tålmodiga. Fick dessutom ett samtal igår om att det går två dräktiga honor och en krasslig hane ute i Säve. Jag har erbjudit mig att stå för bland annat veterinärvård m.m om det finns ansvarsfulla personer som kan öppna sitt hem. Kvinnan som länge enbart matat verkar inte förstå att mata endast fungerar kortsiktigt och att det som nu hänt hade kunnat undvikits om det hade lagts tid på att hitta mer permanenta lösningar för dem. Det blir annars som med andra katter som enbart matas; antalet ökar snabbt och så även lidandet.

Om ett dygn sitter man på tåget till Stockholm, där go vänner möter upp..

Kort uppdatering: Hemma igen! Ska berätta lite mer om vad som hänt i den stora huvudstaden så fort jag fått vilat ut lite :)

Vide spinner

Jag ringde till Vides karantänshem häromdagen och fick veta att Vide mår lite bättre. Han har börjat spinna vilket man blir alldeles varm i hjärtat av att få reda på... Pratade även med djursjukvårdaren som tyckte att Vide behövde en sövning nästa vecka för att bland annat få öronen mer grundligt undersökta. Bölden som sprack ska kollas upp, man vill veta att den är under kontroll och att det ser bra ut nere i de trånga örongångarna. Om han bedöms klara en kastrering, kommer han att få en sådan gjord också. Id-märkningen i örat kanske inte kan bli av i och med alla hans besvär just nu men det blir i sådana fall ett chip så länge. På tisdag ska han till kliniken och det ska bli jätteroligt att återse honom då! Längtar efter lille gubben!

Uppdatering: Lyckans nyheter. Vide blev kastrerad och id-märkt. Han fick också sina öron rengjorda, ingen skabb verkade finnas kvar. Han ska ha örondroppar i ytterligare två veckor för de är väldigt krångliga, de små öronen. Mer om lille gubben Vide och hans fantastiska "skyddslingshem" inom kort. Kan berätta så länge att det är en tröttiskatt som stormtrivs, mitt i ett tryggt paradis av kuddar och knän att få gosa in sig i.

Lava

Det ska beställas tid till Lava. Jag hoppas de har tid på tisdag.. för hon har fortfarande lite problem med sitt ena öga. Hon har gått upp något i vikt, för matglad är hon minsann.. Just nu dricker jag julmust.. snart julafton ju ;).. och korken har Lava lagt beslag på.. hon dribblar den, hystar upp den i sängen och ligger och spanar efter eventuella anfallare som vill erövra den ifrån henne.. hon hoppas så gärna, men ingen annan har fått fnatt-rycket ännu. Hon vet att det snart ändras, den tvåbente ska bara lägga sig först..

På bilden tittar Lava fram. Hon var, som de flesta, okastrerad och utan id när hon kom in. Det visade sig även att hon var dräktig, i ett tidigt skede av dräktigheten. Hade hon fått gå kvar på berget hade hon fött sina ungar där mitt i smällkalla vintern. Minns förra vintern, hur bedrövligt det var..

Uppdatering: Lavas besök på kliniken gick bra, hon fick salva utskrivet till ögonen och analsäckarna undersöktes, men inget kom ut. Uppföljning med kliniken om en vecka och då ska hon också ha blivit avmaskad igen.

Den svarta katten

På bilden syns lilla flickan Lova från Gårdsten. Hon hade då just räddats (hon bodde i ett rör som gick in i själva berget). Lova visade sig ha bland annat urinvägsinfektion (framkom vid senare vet.besök) och skabb, och hon var en av flera svarta katter på det vinterkalla berget.

Jag har funderat över varför svarta katter inte anses vara "tillräckliga". Glädjande nog har jag i mina funderingar mött på många människor som inte alls dömer via ett specifikt utseende, utan de ser hellre till personligheten. Eller också tycker de att en viss typ av katter har en viss charm som de faller för. De kan tycka att svarta katter är vackra, men de ser också det vackra hos andra och vice versa. Jag har också mött på de som tycker annorlunda, som tar det flera steg längre till något mycket mer skrämmande. De tycker att svarta katter är lite obehagliga, mindre värda och skulle aldrig vilja ta hand om en sådan katt. "En sådan katt". Som om den vore spetälsk. Och detta enbart för att den är svart (blir som en variant av en slags rasism i mina öron). De kan sedan inte förklara varför de tycker som de gör. "Det bara är så". "De är fula". "De har dåligt rykte". "De är så vanliga". Då tänker jag igen.. ja, de är vanliga, du har faktiskt helt rätt. I de hemlösa katternas Sverige har de blivit något av det vanligaste vi har. Man ser dem överallt.

Men hur ofta blir de verkligt sedda? Titta på den lilla bilden med klippor. Den är tagen i Gårdsten, på ett av många berg som reser sina ryggar mot himlen. Mitt i det grå, något till vänster, sitter en liten svart katt. Den är nästan osynlig, bara huvudet sticker upp. Som om den frågar: "Du vill mig väl inte illa?" Någonstans symboliserar bilden hur de så ofta har det. Skulle katten kila ned från berget och vidare över vägen, rätt emot ett par som promenerar mot hållplatsen - då skulle den inte heller vara mer "synlig" än om den satt kvar uppe på berget. Halt eller inte, sjuk eller ej: Folk blundar hårt i dessa områden, det har jag fått många bevis på.
Jag förstår givetvis att man kan föredra en viss typ av katt. Att utifrån det sedan mena att en annan katt blir ful eller är mindre värd, för att den fötts till ett specifikt utseende - det kan jag absolut inte förstå. Jag blir också förstummad över att man ryggar tillbaka inför en svart katt som springer över en väg. Men inser att man kan vara vidskeplig förstås, samtidigt ändå känna att man innerst inne vet vad som är rätt och fel och att man allt är löjlig som reagerar som man gör. Finns det däremot någon som anser att t ex svarta katter inte har ett lika stort värde som någon annan, på grund av det svarta (eller vad det nu månde vara); Till dig vill jag säga detta: Jag önskar att du vore en katt imorgon, att du vore blänkande svart och att du mötte dig själv som du är idag. Då skulle du förstå, att svart bara är en simpel färg och att det som skrämmer, det är den tvåbente framför dig.

Vill samtidigt tillägga att hemlösa katter har alla slags utseenden, åldrar och personligheter - och de har alla olika slags bakgrund. De finns i alla tänkbara områden. Vissa områden är däremot mer drabbade än andra och vissa områden rör upp tankar som orsakar inlägg som detta.

Sann Lycke

Lycke som numera heter Phuuma är sannerligen en lycklig flicka. Hon är en av de som sluppit ett liv i hemlöshet. För inte så länge sedan kom hon hem på riktigt, 13 veckor ung, till en familj där Lycke genast fann en snäll kattkompis. Ja, de fann varandra :) När jag nyligen hälsade på busade de i stort sett non stop. Lektunneln höll matte upp i luften en bit och då skuttade Lycke upp som en raket, rätt in genom tunneln och la sig bekvämt tillrätta i mitten. Sedan ville hon bli omkringburen.. hon är en ljuvligt härlig liten personlighet, full av bus!

På bilden är Lycke precis inkommen från hemlösheten, fortfarande med stora blå ögon och en undran inför allt nytt. Kanske undrade hon över vart spikarna och brädorna tagit vägen, de som varit hennes tidigare hem invid skogen. Kanske undrade hon varför hon nu istället var omgiven av filtar, klösträd, skålar med mat, färskt vatten och med en spinnande familj att somna tryggt intill. Att äntligen kunna dia hos en mamma som inte var stressad och orolig för sina ungar. Tänk om det vore så för alla. Men framförallt: Tänk om det hade funnits en lag som innebar att alla katter, utanför den seriösa aveln, skulle kastreras och id-märkas.

När Lycke + syskon hade diat klart blev duktiga mamman kastrerad, vilket kändes som en lättnad. Även för henne, tror jag. Detta var inte hennes första kull som hon fött i hemlöshet, men skönt nog den sista.

Vide - lille gubben

Tänker på nyligen inhjälpta Vide och på hur han mår denna kyliga morgon. Det var glädjande besked sist jag träffade honom på kliniken, han hade då tvättat sig lite och fått i sig en del av maten. Penicillin, dropp och att bölden i örat sprack upp så att varet rann ut, allt det har underlättat för den lille gossen. Men han är fortfarande mycket medtagen och vilar så tungt ibland som om han vore nedsövd. Stackarn har inte´haft det lätt ute.. Alla som vill får gärna fortsätta att hålla sina tassar och tummar, så hårt ni kan.

Sparvarnas sång

Frosten förlamar, träden huttrar
Sparven sitter ensam på sin gren
Det är kallt när den blåkalla luften viner
Istappar formade som spjut klamrar sig fast,
de tycks klä skogen i kristallkronor
Det klingar klart i den susande vinden..
Sparven sänker huvudet tyst, lyssnar sorgset;
för henne låter det som kyrkklockor.

Hennes glädje är som begraven

Nedanför knastrar det vita täcket
Ett par vilsna tassar skymtar,
sedan ännu ett par, tätt efter..
Svart nos möter Vit nos
och försvinner tröstlösa bort.

Jämret dränks i nyfallen snö

Frosten lamslår, kölden härjar
Sparven sitter i stillhet kvar
Ensam på knotig gren, stirrande tyst i intet
Vargavintern har gjort den fastfrusen och trött
och huvudet bugar snart tungt mot bröstet
Vid ett tillfälle lyfter den sakta blicken,
och kvittrar till, fastän kroppen skälver
ett svagt hopp skymtar i de matta ögonen.

"Kom älskade. Finn vägen till vår gren"

Mitt i tanken stannar vinden av
och kyrkklockorna slutar klinga
Vingslag skär plötsligt mjukt i luften
för att tätt intill slå sig ned,
precis när midvinternatt vaknat
Vinge vid vinge värmer de varann
tills värmen brister ut
i gryningens sång

Vintern smälter med tiden bort..

Frosten flyr, en skogsglänta vaknar
Ett par sparvar sjunger på en gren
Sorgens klagosång skär genom luften..
En sorg efter de liv som ebbat ut
som barmarken nu blottade
De besjunger de tassar som stannat
om liv som i strängaste köld
suddats ut.. nos mot nos.

Så låg dem. Som om de hade sökt en sista tröst

De som en gång varit så livfullt varma
Nu ligger de i vårsolen, stilla
Utkastade, livlösa, kalla.

Sparvarnas sång (c) Kusten

Den första dagen

Ja, då hamnade man ändå här till slut, i bloggandet. Den allra första dagen - med trevande penna men med desto starkare budskap. Jag hoppas kunna berätta en del om vardagen med de hemlösa katterna och försöka förmedla lite om vad de går igenom - våra små (stora) kämpar.